Sunday, 25 March 2018

Några hugg i tystnaden

Jag hörde dem långt innan jag såg dem. Ett ljudligt trumpetande som hördes från fjärran och som ekade över det stilla vattnet. Det var tranor förstås. Dagen var gråmulen och den utlovade solen verkade inte vilja komma fram. Fisken hade inte heller besvärat sig om att infinna sig, så ett gäng glada tranor var ett välkommet inslag.
I det låga vattenståndet gjorde jag ett strandhugg direkt på revet för att fylla på energidepåerna. Jag satt länge och lyssnade till tystnaden. Den var så påtaglig men ändå full av ord. Ord som man inte alltid yttrar men ändå hör - ens tankar. Tankar som gör en levande. Dem är där alltid, både på gott och ont.
En kall vindpust krävdes för att väcka liv i mig och få mig in i kajaken igen. Solen vägrade fortfarande att lyda SMHI:s prognos så jag fick paddla några extra tag för att hålla värmen.
Lyckligtvis hittade jag slutligen lite fisk som ville vara med i svängen. Det var först 2 småttingar som högg ganska så tätt efter varandra. Det var hoppglada små rackare som bröt den tystnad som rådde över vattnet och som fick mig, för stunden, att glömma mina iskalla tår. Otroligt vad lite flex på klingan kan göra med ens kroppsvärme. När det stunden senare högg igen så blev det nästan som om solen lyste. Flexet var ännu djupare vilket pekade på en fisk av betydligt högre kaliber. Karaktären på fiskens beteende tydde dock på utlekt fisk och mycket riktigt kunde jag kort därefter avkroka en besa på sisådär 65 cm. På relativ kort tid hade jag krokat 3 fiskar och får väl medge att jag kände vind i seglet, men säg den vind som varar. Det blev nämligen stiltje i fiskeväg igen och när tårna än en gång började skrika efter värme så kände jag det var dags att paddla in mot land. Nä, solen dök aldrig upp men fisken gjorde det och som extra bonus även en flock tranor. Jag kunde inget annat än att vara nöjd med dagen. Solen får dyka upp en annan dag..


No comments:

Post a comment