En förbryllande dag

Ännu en dag träffar jag på sädesärlan på stranden. Kanske är det samma fågel som sist, kanske inte. Den skuttar livligt över sanden och den liggande tången men då och då stannar den till för att liksom posera för mig. Jag plåtar och går vidare, förbi Anders och Kasper som redan står en bit ut på revet. Jag fiskar av en lång sträcka österut men det enda jag lyckas med är några korta sekunders fight med en liten blänkare, innan den släpper. Det är fullständigt magiska förhållanden, men de svartprickiga rackarna verkar inte vara på plats. Förbryllande är bara ordet men så är det inte första gången denna fisk ger oss huvudbry. Kasper lyckas förvisso lura en 2 kilos blänkare men det är ett magert resultat med tanke på förhållandena.

Lunchpausen blir lång i den sköna aprilsolen. Den värmer och bränner gott i ansiktet, även om den efterföljande solbrännan med solbrillor och mössan på inte är den vackraste. Vi är dock inte ute på kusten för att få en vacker solbränna, nä det är silver vi är ute efter men fisken gäckar oss idag. Vi byter plats, en gång och så ytterligare en gång till. Strax innan vi ger upp lyckas jag kroka en fisk under måttet men fiskedagen är liksom redan över, game over!! En märklig och förbryllande dag..väldigt förbryllande..men ack så skön...

Sol, hagel, öringar och så..horngädda

Ännu en dag vaknade man upp till strålande solsken och ännu en dag var siktet inställt på sydkusten, vart annars? Jag hade tjuvstartat fisket innan Anders dök upp, och vi kom överens om att köra till ett annat rev. Jag hade förvisso hunnit få en fin blänkare över måttet och haft lite småkontakter, men det var lite för grumligt för att det skulle kännas optimalt. Det kan ju tyckas märkligt med tanke på jag hade fått fisk, men vi fick i alla fall inte ångra något för förhållandena på fiskeplatsen vi körde till var fullständigt magiska. Vattnet hade en härlig smaragdfärgad kulör och den sydvästliga vinden skapade god rörelse. Förhållandena var verkligen sådana att det borde ge fisk och det gjorde det också. Ja jädrans, vad det var fisk över revet. Redan efter några kast hade jag krokat några fiskar, tappat några och landat några.
Det kokade verkligen av fisk under den första halvtimmen, innan det började dö ut så smått och det blev sparsammare med huggen. Vädret skiftade lika mycket som fisket gjorde, ena stunden var det strålande solsken medan det stunden efter föll hagel över oss. Fisket varierades också för min del med lite vila och strandpromenad medan Anders, som haft lite motigare än jag, kämpade på ute på revet. Lite motigare blev det dock också för mig efter den långa pausvilan. Jag lyckades förvisso kroka 2 fina fiskar, men det var fiskar som gick segrande ur striden på grund av min fluorocarbontafs inte höll måttet. Första gången gick knuten vid kroken och jag blev av med både fisk och OLR, medan andra gången gick tafsen mitt av!!.

Kanske var det en dålig knut och sedan ren slump/olycka att tafsen gick mitt av, men jag tog det säkra före det osäkra och kasserade den rullen med fluorocarbon. Surt var det i alla fall, inte minst för att jag blev av med en OLR wobbler. Dagen avslutades på samma plats där jag hade startat dagen på och med precis samma typ av väder, det vill säga strålande solsken. Jag var dock inte lika pigg längre efter 10 timmars fiske, nä jag var rätt så sliten och så pass att jag lämnade Anders ensam kvar på revet - som en lonesome cowboy i kvällssolen..en Lucky Luke i solnedgången på revet... Jo förresten, jag fick också årets första horngädda..dem är här nu och snart i större antal men det visste man skulle hända, förr eller senare..det gör det ju varje år...

80 cm respekt!!

Efter gårdagens oväder vaknade man idag upp till strålande solsken och måttliga västliga vindar. Det var idel fågelsång i trädgården och medan jag packade bilen var humlorna redan igång i sitt sökande efter nektar. Väderprognosen var och kändes säker. Vad som dock kändes osäkert var huruvida det var fiskbart någonstans längs sydkusten. Det såg också väldigt mörkt ut på flera av de ställen jag körde förbi, men jag hoppades på det där revet som många gånger förr visat prov på att klarna upp snabbt. Jag hade inte fel - det såg fiskbart ut och det blev dessutom bättre allt efterhand som tiden gick. Efter en minst sagt trög dag igår på Österlen fick jag så revansch idag. I det svagt färgade vattnet var det inga som helst tvivel hos de fiskar som idag kände för att sluka min OLR Tobis. De högg stenhårt, knyckte vansinnigt med huvudena, hoppade nåt makalöst och drog gladeligen ut lina. Det var dessutom bra storlek på de 5 öringar jag fick idag, inte en enda under måttet.

Dagens bjässe!

Den enda fisk som inte hoppade var också den största, med råge. Det var en rejäl pjäs på sisådär 80 cm och därmed årets största fisk med god marginal. Det var en urstark fisk som gjorde ett par vansinniga rusningar innan jag återigen kunde konstatera, att hur blank den än var så saknade den hull på kroppen. Jag har nu tappat räkningen på hur många stora blankbesor jag fått i år. Det är tydligen det som gäller för mig i år. Dagens fisk vägde lätt en bra bit över 4 kg och bara Gud vet vad den hade vägt i toppkondition. Vad jag vet är att det hade varit nytt personbästa för mig.
Jag stod i några sekunder och beundrade denna magnifika skapelse. För trots att den inte var i sin bästa form var den ändå sannerligen värd all beundran. En riktig kämpe som varit med i några år och därmed fört sina gener vidare ett antal gånger. En fisk som undvikit att bli prederad av andra rovfiskar som smolt, undgått både skarv och säl samt kommit undan nätfiskarna. Kanske hade den huggit förr på drag eller fluga, kanske inte. Det ingav i alla fall respekt och med all respekt lossade jag på kroken och såg den försvinna tillbaks i djupet. Det lär dröja innan jag får en fisk i samma storlek men vi öringsfiskare är ett envist släkte, och nog skall jag väl någon dag få på en 80cm fullmatad variant...förhoppningsvis..

Trångt på Österlen

Vindpinat på sydkusten

Detta eviga blåsandet! Det är ju helt otroligt vad många fiskedagar i april som gått förlorade på sydkusten på grund av vinden. Visst, ibland finns möjligheten att köra till Österlen men det är inte alltid man kan eller har tillräckligt med tid. Idag var det ytterligare en sådan dag. En dag då det blåste upp till nästan stormbyar från väst/sydväst. Jag hade inget annat alternativt än att köra österut, något som uppenbart många andra också tyckt, trots att det var måndag. Det visade sig att de flesta bilar som stod på favoritställena var dansk eller tyskregistrerade, och det var många. Att det inte gick att fiska söder om Brantevik medförde så klart att det samlades en hel del folk norr om istället. Jag som hade tänkt börja fisket på Henriks favoritplats fick snabbt ändra mening då andra tänkt detsamma. Lite trist, nu när man hade kört så pass långt men det var bara till att gilla läget (eller inte) och söka något nytt. Efter en kortare tur fann jag så en plats där jag ostört kunde börja mitt fiske... i cirka 30 minuter för naturligtvis dök det upp 1, så 2 och sedan 3 fiskare till som dessutom ställde sig på sådant sätt att det hindrade min tänkta fiskeväg. Ungefär samma sak upprepade sig på nästa plats...suck!

Jag lyckades dock till slut hitta en plats där jag ostört kunde fiska av en större sträcka och det var också där jag fick dagens enda fisk vilket naturligtvis var, min vana trogen, en blankbesa. Nä, det enda som i regnet,blåsten och trängseln höjde humöret var de sädesärlor som på strandängen letade efter något ätbart. Oskygga var dem och enormt lustiga. Mindre lustigt var det dock att stå i det störtregn som föll ner från det mörkgråa himmelen. Jag körde därför hem, barnen skulle dessutom hämtas. Det blev inte många timmars effektivt fiske idag, tyvärr och med facit i hand borde jag kanske ha stannat hemma men nu är det så att kusten lockar alltför mycket..alltid.. även i skitväder

Den där ursinniga rusningen

Under några korta minuter trodde jag att den där fisken jag väntat på ett tag äntligen hade huggit ..en stor och helblank fisk. Det började med ett puff, något som fick mig på helspänn och till att veva in lite snabbare för att strax därefter göra ett vevstopp. Fisken högg, funderade nån sekund och så kom den där explosiva och blixtsnabba lååånga rusningen som får en att frisätta mängder av adrenalin. Den där rusningen som får en att hålla i spöet för kung och fosterland för att den inte skall följa med som en torped efter fisken. Vad i helvete/där satt den/äntligen!!!, var väl de första tankarna som rusade igenom mitt huvud. Bromsen var hårt inställt så det fanns anledningen att tro att det kunde röra sig om en biffig och blank pjäs. Den tjurade ett tag innan jag kunde börja ta in lite lina, men så for den iväg på en ny fast betydligt kortare rusning som avslutades med ett hopp. Under den där bråkdelen av en sekund som hoppet varade såg jag att det mycket riktigt var en blank fisk, vad annars. Jag tyckte dock den såg misstänksamt mager ut, något som strax därefter blev bekräftat. Krutet tog också snabbt slut hos fisken, och väl inne hos mig såg jag alla attribut som hör till en blank fisk utom en, nämligen hull på kroppen. Den var så blank den kunde vara och hade jag rört vid den så hade fjällen säkert lossnat men den var tunn, alltför för tunn. Den krokade av sig själv när den välte runt i ytan och vips, så försvann den med blixtens hastighet. Ja, iväg med dig var tanken. Iväg och ät upp dig så kanske vi ses igen, men då förvandlad till en blänkande rugbyboll och precis så som vi alla öringsfiskare vill att en havsöring skall se ut. Ja, jag kan bara fantisera hur fighten hade varit ifall fisken varit i toppkondition. Jag lyfte i alla fall på mössan för fisken åstadkom det som gör att vi står gång på gång, i ur och skur på kusten - nämligen den där wow känslan av en galen och ursinnig rusning som får adrenalinet att spruta ut ur binjurarna. 

Nå, för övrigt så blev det ytterligare 3 fiskar i betydligt mindre format innan det blåste upp till nästintill kuling. Det blev en kort tur på några timmar men den där första ursinniga rusningen kommer att sitta länge i mitt fiskeminne..härligt!

Både fisk och fågelsång i solen

Ett tunt frost/snötäcke låg tidigt i morse över slätten hemmavid. Solen lyste dock från ett fullständigt molnfritt himmel och det dröjde därför inte länge förrän det vita täcket smälte bort. Att det varit en kall natt verkade inte ha bekymrat staren som satt uppe i taknocken och gick igenom hela sitt sångregister. Trots kylan och den tidiga timmen satt den där, uppe i nock och gjorde sitt bästa för att dra uppmärksamhet till sig. Det var härlig fågelsång som fick mig att dra på ett leende, alltmedan jag packade samman fiskeutrustningen för några timmars fiske innan jobb.

De svarta prickarna är tångflugor!!

Att solen värmde ordentligt redan vid 09-tiden fick jag ytterligare bevis på då tångflugor i tusentals flög över den ruttnande tången vid strandkanten. Jag skyndade mig ut på revet. De första 10 tal meterna var det rejält grumligt i vattnet men gick man ända ut på spetsen av revet så var det lagom grumligt och klart fiskbart. Jag hittade också fisk därute, totalt 6 stycken samt 2 tappade. Det var fiskar som högg långt ut i kastet och jämnt fördelat under de 4 timmarna jag var ute. Återigen var det mest blankbesor, men också en hyfsad blänkare behagade att hugga min OLR Tobis.

Ja, det är uppenbarligen besornas år för mig, i alla fall än så länge. Visst, man skall vara glad så länge man får fisk (och det är jag)  men det hade varit kul om en större och helblank fisk också högg någon gång. Det kommer väl när man minst anar det..förhoppningsvis. Någon kring 13-tiden tog jag mina sista kast och gick sedan upp, förbi tångflugorna vid stranden och körde hem. Väl hemma fick jag åter syn på en stare, denna gång i ett av äppelträden, kanske var det samma fågel som i morse, kanske inte. Den kunde i alla fall sjunga precis lika vackert, och hade det inte varit för att jag skulle iväg till jobbet hade jag förmodligen satt mig ned i trädgården och njutit av både sol och fågelsång..och kanske en och annan öl..men det får bli en annan dag..det kommer förhoppningsvis många sådana framöver.

Huggsexa under skyfallet

Jag var på väg att ge upp. Jag hade varit ute i dryga två timmar och varken känt eller sett någon fisk. Jag började så sakta att gå tillbaka till platsen där jag hade börjat dagens fiske. Jag tänkte ge det en chans till men satte mig först ned en stund. Intill låg skallen av en rätt så stor öring som sedan länge gått över till den andra sidan. Regnet öste ner - det hade det gjort hela förmiddagen. Inte mig emot, jag har många gånger haft fantastiskt fiske vid sådant väder. Det verkade dock inte bli så idag.
Efter att ha tuggat i mig ett äpple gick jag ut igen på revet. Jag började kasta ut mot den där stora stenbumlingen en kastlängd ut, samtidigt som regnet övergick alltmer till rent skyfall. Efter några kast tyckte jag mig känna något, trodde först det var tång eller någon sten men så kände jag det igen. Jag gjorde ett vestopp och pang, så krokade jag dagens första fisk. En rejält stor fisk dessutom - som tyvärr lossnade efter någon minut. Ahhh, vad det grämde mig. Inte minst på att det var det enda jag känt hitintills och för att det var bra storlek på den. Ilskan över den förlorade fisken varade dock inte särskilt länge då det verkade finnas en del fisk samlad runtomkring den där stora stenbumlingen. Yepp, just när jag var på väg att ge upp hade jag turen att hitta ett stim som utan tvekan var på jakt efter tobis.
Jag fick nämligen på kort stund 7-8 fiskar varav några spottade ut tobis vid avkrokningen. Det var mest småttingar men hoppglada sådana, något som verkligen höjde humöret. Huggsexan började dock avta i takt med att skyfallet passerade förbi och det till slut slutade regna. Sydostvinden lade sig också fullständigt och det blev helt vindstilla. Det blev plötsligt helt tyst, en nästan kuslig tystnad som bredde ut sig över vattnet. Fisken verkade också vara som bortblåst, åtminstone fram tills att vinden återigen fick fart, dock med skillnaden att den nu kom från sydväst. Det tog inte lång tid förrän sjön piskades upp igen och vågorna började rulla in över reven. Jag hade under tiden hunnit med en liten paus samt även riggat upp kameran för en time-lapse fotografering. Jag hittade fisken igen, denna gång närmre land och det var dessutom fisk med lite storlek. Det blev ytterligare 3 fiskar, varav den sista som högg var en rejäl bit på cirka 70 cm. En stadig pjäs som dock inte var i 100% toppkondition men som bjöd på en härlig fight, och som lyckligtvis kom med i ett av time-lapse fotona innan den fick friheten åter.
Vågorna som kom allt tätare och blev allt större grumsade till slut vattnet så pass mycket att jag till slut tackade för mig och åkte hem. Jag var på väg att ge upp, jag är glad jag inte gjorde det..

Från Söderslätt till Österlen

Jag körde till ostkusten igår. Den hårda västanvinden gjorde det nämligen omöjligt att fiska på sydkusten, och då är det ju tur att man kan köra till vackra Österlen. Väl framme var det dock inte vattnet som först fångade min uppmärksamhet. En stor fasantupp låg nämligen och tryckte i gräset, bara några meter ifrån mig och stranden. Mycket passande hade jag zoomen på kameran och hann därför med några foton innan den sprang in i några täta buskar. En fantastiskt vacker fågel som verkligen karakteriserar den skånska slätten.

Gårdagens blankbesa

Det började spricka upp på väg ut till revet. Förutom ett par som var ute och promenerade längs strandstigen var det folktomt längs kustremsan. Senast för 2 år sedan hade jag ett fantastiskt fiske på de rev som ligger längs sträckan, både själv och tillsammans med Anders. Jag hoppades självklart på repris - det blir det dock oftast inte, något som också gällde igår. Jag fick förvisso fisk, 1 hyfsad stor blankbesa och 2 små blänkande krabater. Det var dock långt emellan huggen och när så 3 bilar, innehållande ett gäng glada danska kustfiskare, anlände till platsen försvann plötsligt möjligheten att fiska av hela sträckan. Det blev inte trångt på något sätt, sträckan är lång men dem råkade ställa sig just på de platser jag hade kvar att fiska av. Ja, man är väl lite bortskämd när man är ute och fiskar en vardag, då har man liksom hela kusten för sig själv.
Då hungern knackade på dörren valde jag att gå upp för lite lunch. Solen tittade stundtals fram mellan de stackmoln som passerade förbi. Det var rätt så skönt när solen väl fick chansen att komma fram, trots den hårda blåsten.

Gott om vårstjärna längs strandängarna

Danskarna verkade inte heller ha någon större lycka, trots idogt svingande på sina spön. Efter lunchen lämnade jag så platsen för att söka nya äventyr längs en annan kustremsa. Jag stod därmed återigen alldeles ensam och kastade ut min OLR Slim. Det var inte bara tomt på folk längs stranden, det verkade också vara tomt på fisk. Jag gav det en timme innan jag kände det var dags för att köra hemåt. De allt tätare stackmolnen hade också börjat anta en mörkare och mer hotfull framtoning. Vinden kändes därmed råare vilket fick värmen i bilen att kännas varmt välkommet. Jag lämnade därmed äppelundarnas land, förbi de betande fåren längs kullarna i Hammars backar samt vidare hem till platta och pilevallarnas Söderslätt.

På jakt, humlan och jag..

Jag var tidigt ute idag. Den enda dagen denna vecka jag kan komma ut och jag ville därför ta vara på den så mycket som möjligt, innan barnen skulle hämtas kl 17. Det svider en aning att endast kunna fiska en dag under denna vecka, det är ju april och det är nu fisket kommer igång ordentligt - innan näbbgäddorna anländer och spolierar det för oss havsöringsfiskare.
Jag var ute och kastade redan innan klockan blivit nio och det var väl egentligen lite för stilla för att någon form av spänning skulle infinna sig, trots att jag efter dryga halvtimman lyckades lura en liten blänkare att hugga min OLR Slim.
Desto mer spännande var det med en ejderhane i praktdräkt som inte på något sätt kände sig skrämd av min närvaro. Jag fiskade mig nästan ända fram till denna vackra andfågel, och det var inte förrän jag befann mig 4-5 meter ifrån den som den reste på sig. Jag backade då en aning, tog fram kameran och tog några foton. Jag kände verkligen hur jag fylldes av lugn, ro och närvaro - något ejdern kanske också kände för den satte sig åter ner på sin sten, i lugn och ro.

Framme på nästa plats hade den utlovade västanvinden börjat få fart, något som skapade god rörelse i vattnet. Man kunde med lite god vilja ana solen bakom molnen, ett molntäcke som så småningom skulle spricka upp. Jag ställde mig på revet med ryggen mot vinden och krokade ganska så omgående en blankbesa och så strax därefter ytterligare en. Det var fiskar med krut i, då båda ilsket drog ut en del lina och dessutom bjöd på några härliga luftsprång. Jag fiskade av sträckan österut och lyckades landa ytterligare 4 småblänkare innan jag slutligen och återigen fick på en rejäl kluns till besa. En fisk på 70-75 cm som gjorde sig så tung som möjligt bakom en stor sten innan jag slutligen kunde få in den för avkrokning.
Efter besan hände det inte så mycket mer, det dog liksom plötsligt ut. Vinden övergick efterhand alltmer till nästintill kuling, vilket ledde till enorma linbågar vid varje kast. Det fick mig slutligen att ge upp. Klockan var då lite över tre och solen hade slutligen lyckats bryta fram ur molnen. På väg till bilen såg jag årets första humla, en riktig bjässe på jakt efter nektar bland alla små gula vårblommor som täckte slänten. Dagens jakt var däremot över för min del, men jag är där snart igen..på jakt efter silver..på jakt efter kusten..

Svårflörtat i solen

Henrik iakttar en landande svan

Tanken sen en tid tillbaka var att igår skulle vi få celebert besök från Danmark, i form av Ole och Jan. Tyvärr blev det besöket avlyst så det blev till att improvisera dagen en aning. Dagen skulle återigen bjuda på en solig dag och att vindarna skulle hålla sig från väst/sydväst, dvs det skulle bjudas på en härlig vårdag. Henrik, Anders och jag bestämde för att mötas halvvägs ifrån varandra, ge dagen lite hyggesnack och så självklart några kast. Även när det gällde maten blev det något improviserat, då vi gick ifrån en planlagd grillning till snabbkok av gulaschsoppa i medhavd gasolkök. Inget fel med det, gulaschsoppan satt riktigt fint i vårsolen och med mätta magar gav vi oss i kast med dagens svåraste uppgift - att försöka lura några öringar till hugg. Man skulle kanske tro, med en vattentemperatur som under dagen nådde upp till 9-10 grader och en sydvästlig vind på ca 5 sekundmeter, att fisken skulle kasta sig över våra drag. Nä, man blir väl aldrig riktigt klok på den silverprickiga krabaten. Allt vi förmådde oss uppnå var två ragor och två små blänkare, dvs ingenting som kommer att gå till fiskehistorien. Att vi fick en härlig dag och efterföljande solnedgång med några kärlekskranka svanar var onekligen det bästa i en improviserad och i fiskeväg händelsefattigt dag.