En välmatad blänkare

Trägen vinner, sägs det. Ibland stämmer det, som idag. Fiskedagen började redan vid 09-tiden och även idag behagade solen att göra mig och kusten sällskap. Vinden var i princip obefintlig, vilket var långt ifrån optimalt men det skulle fiskas naturligtvis.
Det högg ganska så snart efter ankomsten till den för dagen första fiskeplatsen. Genast kände jag att det rörde sig om en besa så jag gjorde processen kort och avkrokade den hastigast möjligt. Det var hyfsad storlek på den men attans vad fisken var i dåligt kondition. Efter den starten hände det inte så mycket mer så jag körde vidare till den andra och sedan till den tredje fiskeplatsen. Nä, det hände inte så mycket där heller och då magen hade börjat kurra en aning så fann jag det som en god idé att ta en lunchpaus vid strandbrynet. I den tilltagande värmen åkte jackan av och jag kunde avnjuta gulaschsoppan iklädd endast undertröjan.

Välgrillat nylle!!

Förra veckans snöstorm kändes avlägset, nästan glömd. Värmen hade även väckt insekterna. Först var det en otroligt tjock humla som surrade förbi och sedan en ivrigt flaxande fjäril. I det stilla vädret kunde man med lätthet höra alla sorters ljud över vattnet. En brummande fiskebåt hördes tydligt men syntes knappt i horisonten. Gravändernas smattrande och surrande kackel spred sig över vattenytan samt blandades med fiskmåsarnas gälla skri. Emellanåt  slank det in ett vibrerande trumpetläte från några knölsvanar. Det var ren symfoni på kusten och man kunde inte göra annat än att njuta av stunden.
Jag gav det en timme till innan jag bestämde mig för att återvända till den första fiskeplatsen. Tiden gick dock och det verkade som den tidiga besan skulle bli dagens enda fisk. Ryggen började klaga och dessutom även ansiktet, som kändes ha blivit välgrillad av solen. Så plötsligt, när jag höll på att tacka för mig, kände jag något som sekunden blev hängande i kroken. Det var långt ifrån ett regelrätt hugg men vad gjorde det när jag direkt efter kände av krutet i fisken. Många timmars slit betalade sig rejält med den ursinniga kamp som bara en välmatad blänkare kan bjuda på. Glömd var ryggsmärtan och det grillade nyllet. Fisken vägde in på 3650 gram och var 66 cm lång. Härligt! Och som sagt, trägen vinner..ibland.

Huggsexa under skyfallet

Jag var på väg att ge upp. Jag hade varit ute i dryga två timmar och varken känt eller sett någon fisk. Jag började så sakta att gå tillbaka till platsen där jag hade börjat dagens fiske. Jag tänkte ge det en chans till men satte mig först ned en stund. Intill låg skallen av en rätt så stor öring som sedan länge gått över till den andra sidan. Regnet öste ner - det hade det gjort hela förmiddagen. Inte mig emot, jag har många gånger haft fantastiskt fiske vid sådant väder. Det verkade dock inte bli så idag.
Efter att ha tuggat i mig ett äpple gick jag ut igen på revet. Jag började kasta ut mot den där stora stenbumlingen en kastlängd ut, samtidigt som regnet övergick alltmer till rent skyfall. Efter några kast tyckte jag mig känna något, trodde först det var tång eller någon sten men så kände jag det igen. Jag gjorde ett vestopp och pang, så krokade jag dagens första fisk. En rejält stor fisk dessutom - som tyvärr lossnade efter någon minut. Ahhh, vad det grämde mig. Inte minst på att det var det enda jag känt hitintills och för att det var bra storlek på den. Ilskan över den förlorade fisken varade dock inte särskilt länge då det verkade finnas en del fisk samlad runtomkring den där stora stenbumlingen. Yepp, just när jag var på väg att ge upp hade jag turen att hitta ett stim som utan tvekan var på jakt efter tobis.
Jag fick nämligen på kort stund 7-8 fiskar varav några spottade ut tobis vid avkrokningen. Det var mest småttingar men hoppglada sådana, något som verkligen höjde humöret. Huggsexan började dock avta i takt med att skyfallet passerade förbi och det till slut slutade regna. Sydostvinden lade sig också fullständigt och det blev helt vindstilla. Det blev plötsligt helt tyst, en nästan kuslig tystnad som bredde ut sig över vattnet. Fisken verkade också vara som bortblåst, åtminstone fram tills att vinden återigen fick fart, dock med skillnaden att den nu kom från sydväst. Det tog inte lång tid förrän sjön piskades upp igen och vågorna började rulla in över reven. Jag hade under tiden hunnit med en liten paus samt även riggat upp kameran för en time-lapse fotografering. Jag hittade fisken igen, denna gång närmre land och det var dessutom fisk med lite storlek. Det blev ytterligare 3 fiskar, varav den sista som högg var en rejäl bit på cirka 70 cm. En stadig pjäs som dock inte var i 100% toppkondition men som bjöd på en härlig fight, och som lyckligtvis kom med i ett av time-lapse fotona innan den fick friheten åter.
Vågorna som kom allt tätare och blev allt större grumsade till slut vattnet så pass mycket att jag till slut tackade för mig och åkte hem. Jag var på väg att ge upp, jag är glad jag inte gjorde det..

Äntligen!!

Som det kan skifta från dag till dag. Igår var det heldött i dimman, egentligen inget förvånansvärt med det - jag brukar som sagt inte ha nån större lycka i dimmigt väder. Utöver det så har det varit rätt så trögt under mars månad, så pass att när jag körde iväg i förmiddags tänkte jag att det nog varit sämsta mars månad på mannaminne för mig. Det ändrades rejält idag. Yep, efter en lite mjukstart på första revet (där jag fick en fin blänkare på ca 55cm) tyckte jag det var på tiden jag körde till några rev jag hittills inte varit på i år. Det var ett beslut jag inte fick ångra, tvärtom. 

Gott om spöböj idag!!

Väl framme tog jag mig ut på det östra revet, gick ut en bit och började kasta mot sandplätten. Nästan med en gång hade jag fisk som markerade sin närvaro. Ett par kast senare sög det så till och ut ur vattnet hoppade den första av 7-8 fiskar som behagade att hugga över just den plätten. Det var blanka rackare som låg kring 40-45 cm, ettriga och hoppglada som småöringar kan vara. 

Det hade småregnat under huggperioden, inte alls så det störde men jag hade börjat småfrysa om händerna som var genomblöta. Jag passade därför på med en lunchpaus bakom fortet och bytte sedan till nya torra handskar. Det var riktigt skönt bakom fortet, dock inte så pass mycket att jag ville förbli sittande där. Nä, jag hade fått blodad tand och ville nu pröva sträckan öster om revet - där stora sandfläckar sträcker sig en kastlängd ut. Sist jag fiskade av den sträckan var under förra årets Blänkaren - det gav en del småfiskar då. Idag gav det också fiskar, riktigt gott dessutom. De flesta var precis som sist också små rackare - två var dock klart över måttet, varav den ena låg kring 65 cm. En fisk som högg så hårt att spöet nästintill flög ur min hand. 

Blänkaren på ca 65 cm

Jag nästan skrek av lycka när fisken rusade iväg. Det var så otroligt skönt att äntligen få rikligt med spöböj, inte minst efter den senaste tidens tröga fiske. Jag tappade räkningen men uppskattar antalet landade fiskar till mellan 15-20 stycken, några tappade och så en massa kontakter. Helt förbannat otroligt! Jo förresten, jag fick en besa också - en riktig praktbesa på sisådär 70-75 cm. 

Efter gårdagens bomtur i dimman skrev jag att det nu endast kunde bli bättre - det blev det...med råge!!

Så in i dimman

Jag gick under förmiddagen igår och hoppades att dimman skulle klarna upp en aning. Jag hoppades förgäves... men det skulle ju fiskas, så någon gång efter lunch gav jag mig ut. Jag gav det verkligen en chans, men jag och dimma går helt enkelt inte ihop. Jag känner folk som säger ha fint fiske när dimman ligger på, jag däremot har aldrig lyckats särskilt bra. Jag fiskade med Bombarda och jag fiskade med olika drag, jag provade också på några olika rev  - det gav inget. Nada!! Efter några timmar sa jag därför - Basta!! som på spanska betyder - Nu räcker det!! (med stora bokstäver)

Yep, det räckte med att stå och dänga drag i dimman, en dimma som stundtals var så tjock att man knappt såg de andra fiskebröderna. De precis som jag verkade också gå tomhänta ifrån vattnet. Jag åkte hem, la mig i sängen och somnade redan vid 19 tiden !! för att vakna upp 0630 idag. Yep, så spännande dag hade jag igår..det kan bara bli bättre.

En väldigt typisk dag

Är det inte typiskt? Jag menar, under den gångna helgen har det varit strålande solsken och det har blåst behagliga vindar från väst/sydväst. Inte särskilt förvånande så har det haglat in rapporter om massor med fisk på hugget, och då även fisk av den större kalibern. Jag jobbade naturligtvis under helgen, och idag när jag så äntligen var ledig så kom självklart skitvädret tillbaka. Jag hade gått och hoppas på att norska YR:s prognos om solsken även idag skulle hålla, men det blev tyvärr SMHI:s prognos som vann. Yep, det blev en sån där typisk grå och dimmig skitdag där fisken givetvis var som bortblåst, och då kvittade också hur fint vindarna blåste. Flera timmars nötande på olika rev längs sydkusten gav inte mer än två försiktiga hugg och så en hyfsad blankbesa. Nä, det blev en något oinspirerad dag på kusten även om gravänder, gräsänder och massvis med svanar gjorde sitt bästa för höja på humöret. Slutligen, för att liksom strö lite salt på såren, så behagade dimman klarna upp precis innan jag packade samman för att köra och hämta barnen. Ja, det var ju bara så typiskt.
Jag är nu ledig hela veckan men tyvärr verkar skitvädret hålla i sig ett par dagar innan det verkar bli någorlunda fint på fredag. Ja ja, får se vad det blir av detta..det skall i alla fall fiskas..hela veckan

Maskens återkomst

Tranor på väg norrut

Idag var en sån dag där det hade kunnat lossna ordentligt. Det var härligt värmande solsken och det blåste sydvästliga vindar - dvs allt var upplagt för en fångstrik dag på kusten, om det inte hade varit för nattens förbannade blåsande vill säga. Yep, den hårda vinden hade tyvärr förvandlat vattnet längs sydkusten till skånsk svartsoppa. Inte ens de rev som annars brukar klara sig någorlunda bra var fiskbara. Det blev därför en tur västerut - till det där avlånga revet som framkallar mjölksyra i benen långt innan man nått fram. Får man då inte fisk så känns vägen tillbaka ännu tyngre - det är då man förbannar revet och säger att det är sista gången man sätter sin fot där. Så blev det idag, trots att det såg riktigt lovande ut. Vi uppmätte dessutom vattentemperaturen till hela 8 grader på södra sidan av revet, där ytvattnet ansamlades på grund av vinden. Förvånade? Ja, det var vi - mycket!! Så medan vi vandrade tillbaka funderade vi på att blåsa av för dagen och istället invänta morgondagen, men så bestämde vi oss för att ta en sista chans på revet hemmavid.

Det är ett rev som gett mig mycket fisk fram tills för 2-3 år sedan, då sälen gjorde revet till sitt hem. Nuförtiden är det sällan jag fiskar där då det känns aningen misströstande att se flera sälhuvud nyfiket titta på en medan man kastar. Anders, som aldrig fått fisk där, var också aningen skeptisk. Vi hade dock inte så mycket annat att välja emellan så efter nån halvtimme stod vi på revet, utan någon säl i sikte dessutom. Det såg riktigt härligt ut i vattnet, och det gav också utdelning för nog fan lyckades Anders för första gången någonsin få fisk (rätt så biffig besa) där - dessutom på Masken, vår vän Henriks egenhändigt tillverkade kustwobbler, som gjorde comeback efter att ha legat i vila ett tag. Det blev till slut två fiskar för Anders och en tappad för min del - en riktigt fin blänkare som dock lyckades göra sig fri från kroken innan jag hann ta ett foto på den. Nåväl, det blir förhoppningsvis bilder på fiskar imorgon istället då siktet är inställd på en kajaktur..det ser jag fram emot.