Wednesday 27 January 2016

Blankt dagen till ära

Så kom den dagen igen man numera helst vill slippa dvs födelsedagen. För vart år som går så verkar tiden går fortare, det blir kortare mellan födelsedagarna och man blir skoningslöst äldre, allt för snabbt känns det som. Det får en att inse att inget är för evigt så det gäller verkligen att ta vara på nuet -  carpe diem, så gott man kan. Så efter att ha blivit väckt av barnen och frun tidigt på morgonen, blivit serverad frukost på sängen och sedan levererat barnen på dagis respektive skolan passade jag på att ta vara på dagen genom att dra ut en stund på kusten. Det blåste rejält så jag visste det skulle bli svårt att hitta fiskbart vatten på sydkusten, Österlen lockade men det hade jag tyvärr inte tillräckligt tid för. Men, det finns ett ställe som brukar tåla rätt så bra med vind så jag styrde kosan ditåt.
Lågt vatten gjorde att man kunde gå en bra bit ut på revet, vilket också behövdes för det var ganska grumsigt nära land. Väl ute blev det mest en kamp om att hålla sig på fötterna för attans vad det var strömt, vågorna bröt och rullade in med en enorm kraft. Jag hade vid det här laget också börjat känna av en tilltagande förkylning så det sista jag ville var att få en kallsup. Jag kastade med vinden i ryggen, mot vinden och även sidvinds, med enorma linbågar som följd, dock utan önskad resultat. Efter nån timme gav jag upp med att vara vågbrytare, satte mig i bilen, tog en kopp kaffe och skulle precis köra iväg när jag ser en nyanländ fiskare ta sitt första kast på revet och bums så får han spöböj, va fan tänkte jag!! Spöböjet visade sig dock ganska snabbt vara rejäl bottennapp, vilket för mitt vidkommande kändes nästan en smula skönt, dock övergick det ögonblickligen till att tycka synd om honom då han, i hans idoga försök med att få loss draget, knäckte spöet istället. Hans fiskedag var därmed över knappt efter att det ens hade börjat och mitt besök på det revet kändes med det oxå som över. Jag började nu känna mig rätt kass - så förbannat typiskt, på min födelsedag dessutom. Jag kunde dock inte låta bli att stanna till på ett rev på vägen hem som faktiskt såg helt ok ut från vägen.


Jag visste att jag inte skulle bli långvarig på revet, det var helt enkelt för tufft därute samt att det var svårt att hålla kontakt med den Bornholmerpil jag satt på som vapen. Jag fick dessutom bottennapp - eller det var vad trodde jag i nån sekund för nästan omedelbart efter kände jag några hyfsade knyckningar i spöet. Det var fisk på minsann!! Inte nog med det, fisken kändes hyfsad stor även om det förvisso var svårt att avgöra pga den hårda strömmen som skapades av den tuffa sjögången. Fighten blev rätt så tung men samtidigt kul och efter att ha konstaterat att fisken väl höll måttet håvade jag in den. En fin blank vinteröring på 55 cm och 1.95 kg blev jag, dagen till ära, förgylld med. Förkylningen kändes nu nästan ha gått över, eller rättare sagt, gick över under en liten stund för väl hemma, när adrenalinkicken passerat, kom den tillbaks som ett brev på posten. Men, jag tog vara på dagen, med råge..

4 comments:

  1. Bra skrivet! Man blir sugen på att ge sig ut och kämpa bland vågorna.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack Linus. Du får hänga med nästa gång helt enkelt..

      Delete
    2. Tack Linus. Du får hänga med nästa gång helt enkelt..

      Delete
  2. Håller med Linus.. man känner verkligen suget under läsningen:)

    ReplyDelete